These words are my own

Idag är ingen bra dag.
Kl är nu tio över två och jag har sån ångest så det inte går att beskriva i ord.

Vad fan gör jag här?

Jag vet ju själv svaret på den frågan.
Men ändå så fortsätter jag att fråga mig själv detta, om och om igen.

Jag har en stor klump i magen, det bara knyts åt.
Känner pulsen slå ända upp i öronen.

Saknar alla där hemma, så obeskrivligt mycket.
Ni har i alla fall varandra. Vem har jag?
Och internet är inte samma sak.
Internet är inte socialt.
Jag får inte min dagliga dos av kärlek från ord skrivna på en skärm.
Hur mycket jag än skulle vilja de, så är det bara bokstäver på rad sammansatta till ord och meningar.
Jag behöver mer.

Jag vet, oj vilket deprimerande blogginlägg.
Men that's life. Det är inte en dans på rosor.

Mina ljuspunkter just nu är; nästa tisdag (första au pair mötet) och jul (då Emelie kommer hit)

Emelie: Du kunde komma 24-27 btw :)

Aja, ska försöka muntra upp mig själv.

Ciao